Zabina Marisol

Då sover barnen och man har lite tid för sig själv. Jag mår lite bättre med inte riktigt bra,jag har just pratat med mammi en timme, det är så skönt att vetskapen om att hon är hemma och är närmare mig. Dock är det ju fortfarande mycket jobbigt för henne och oss,det är så mycket som inte är klart och jag tror mammi har svårt att må bra.

Jag sitter och kollar på tv 4 på ett program som heter "Spårlöst" det är ett jätte bra program men jag har ganska svårt för att se det. Det beror på att jag själv är adopterad...
Att vara adopterad kan jag ju inte säga hur det känns, för jag vet ingenting annat?
Jag ser och har alltid sett mina föräldrar som mina riktiga föräldrar.
Inte förens i tonåren så började man ju fundera starkt, och när man fick egna barn så blev jag riktigt nyfiken! Jag vill gärna se vad det var för människor och se hur dom ser ut!
Men det sköna var att jag faktiskt inser att man absolut kan älska ett adopterad barn lika mycket som sitt biologiska.

När jag födde Emilio så givetvis så var det en stark känsla att få föda ett barn, och jag tyckte det va fantastiskt att få se det barn som låg i min famn och inse att jag faktiskt blivit mamma.

Men jag kan helt ärligt säga att jag inte hade den där stora kärleken till Emilio som jag har idag. Man känner inte barnet som kommer ut, man vet inte vem det är lixom... Man vet bara att det legat i magen och sparkat hihihi
Men denna kärleken som man är ute efter, växer och växer varje dag och man lär känna detta barn mer och mer.
Man formar sitt barn och ger den allt man har och man älskar det mer och mer för varje dag!
Exakt samma som om man skulle adoptera ett barn.....

För er som tänker annorlunda så säger jag såhär:

Ditt barn är runt 3 år och du och din man lever ett helt normalt liv med jobb,nöjen och kärlek till varandra.
Plötsligt ringer telefonen och ni får en tid att komma till sjukhuset för att prata med en läkare.

När ni sitter där så får ni komma in i ett rum där en annan familj också blivit kallad.

Ni sitter där och undrar vad i ****** ni gör där! , då kommer något ni aldrig kunnat tänka er skulle komma...

Läkaren berättar att du och denna kvinna + familj faktiskt fått fel barn hem från förlossningen. Ni sitter alltså med "fel" barn i knät.
Tänk din reaktion och känslor i kroppen, att plötsligt så är det barn du lever med varje dag inte ditt,eller ditt och ditt, DITT barn är det men inte från dig...

Då kommer den stora frågan skulle du kunna byta bort det barn du haft i hela 3 år?? mot ett helt okänt barn som har en egen mamma och pappa som det barnen har sin trygghet hos och älskar över allt annat.

Troligen skulle du svara: NEJ ALDRIG!
givetvis är detta en extremt ovanlig om inte omöjlig grej som skulle hända i Sverige i nu tid. Men detta är en sak som får än att tänka om och faktiskt förstå att man kan lära sig älska ett barn även om inte just DU fött det.

Man brukar säga att:

Blod är tjockare än vatten..

Men KÄRLEK är tjockare än blod!

Att se spårlöst är fruktansvärt tufft för mig, men ändå ett helt oroligt häftigt och vackert program.
Jag skulle gärna vilja söka upp mina föräldrar, jag och min fina vän Maya har pratat om att vi ska ner till Colombia och söka upp dem...
Maya är halv colombian och hon känner till landet och varit där flera gånger. Det skulle vara grymt häftigt, dock är det inte helt ofarligt att åka dit.